Allvarligt som få

Juletider, och kristider.
Dagen D närmar sig, jag har inte nojat in totalt ni som känner mig,
Men de facto fyller man år varje jäkla år!
Och Nej, det känns inget speciellt, mer än att man plågsamt blir påmind om hur fort tiden rinner iväg.
Det insåg jag ju när alla mina vänner fyllt, och barnen börjar bli stora, så själva födelsedagen får bli en anledning till att träffa sina vänner och umgås!

Jag väntar på ett gammalt brev.
Jag fick i uppgift för hundra år sen att skriva ett brev till mig som skulle skickas till mig kring min trettioårsdag.
Ett brev där man hade skrivit vilka förhoppningar man hade för framtiden och hur man trodde det skulle bli.
I ärlighetens namn kommer jag inte ihåg ett smack om hur jag trodde det skulle bli, men..ATT jag skrev brevet minns jag.
Så nu väntar jag...väntar och bävar lite för att mina tankar om framtiden som ung kanske var heltannan än hur verkligheten ser ut.